Invigningen var pampig värre. Alla skulle samlas före avmarschen och alla hade egen tysk flaggbärerska. Vi avtågade i bokstavsordning så svenskarna kom en bit bak. Vi hade en spanjor närmast före oss och USA samt Wales var efter. Så började alla gå till trummornas samba eller va det nu var. Gatorna kantades av tusentals människor som applåderade hela tiden. På ett ställe var det stopp, där presenterades alla länder var för sig till musik. För spanjoren spelade man viva espanja och för oss svenskar blev det dancing queen med ABBA ! Så fick vi något att dricka, förädlad grappa och nåt krims krams runt handleden. Allt avslutades med långa tal på tyska och engelska.
Campingen vi bodde på är en historia för sig. Det bodde minst 300 skyttar där men det verkade campingvärden inte ha koll på. Alltså i Tyskland stänger man en bom för utgången på kvällen och denna bom öppnas igen kl 8 på morgonen. Men den stängs även mitt på dagen mellan halv ett och kl 2. Då invigningen började just kl 2 på eftermiddagen så hann jag inte ut riktigt då jag glömt av detta spektakel till tidsschema. Så bommen var stängd med hänglås då jag var fem minuter för sen . Vi hade minst en halvmil framåtillbaka å gå till tävlingscentrat, detta hägrade inte just då. Så hänglåset var inte igentryckt, jag öppnade bommen då en snubbe började bråka om stängnings tiderna. Om jag utelämnar svordommarna så blev det inte mycket sagt. Men jag skickade min vän den store tysken på 120 kg till receptionen på kvällen. Han kom tillbaka med ett leende och "no problem svante". Nu var det så att den s.k breifingen hölls kl 8 innan skjutningarna började å de som skulle till banorna längst bort var tvungna att åka ut senast kl 7. Stackars bomkillen hela hans värld måste ju ha rasat då ingen ville lyssna på honom... alla bara åkte. Men jag vet folk som sov utanför campingen för att vara säkra på att inte bli inlåsta.
Tre av banorna låg på gångavstånd från campen, de andra två kunde nås via shuttlebus men då fick man gå tillbaka på kvällen då trafiken inte medgav bussfärder i de trånga gatorna i byn. Alla banor hade skräckinjagande namn för mig som är lite skraj på höga höjder. Eller vad sägs om observationsklippan, höga slottet, höga stenen, tysta dalen, samt velande båge. Mina tre första dagar hade jag gångavstånd till banorna men det hindrade inte att vi var ute i tio timmar per dag. Alla upplevde dag ett att de hade gått den tyngsta banan troligen för att det var första dagen och vi bara undrade hur vi skulle orka nästa dag. Vi var helt slut och ont överallt, det var faktiskt en hel del som bröt, framförallt äldre men även en del yngre som hade för framtungt att bära på. Vi blev utledda till målen varje dag och jag måste säga att dessa ledare oavsett hur grova de var så hade de en enastående kondition. Det började alltid med en rejäl uppförsbacke där många blev stående en stund för att hämta andan. Vi har ju en del utrustning att bära också. På slottsbanan var man tvungen att bära med sig matsäck för nästan hela dagen, vi sköt
...